Att lämna allt
Följa Guds kallelse
”Att lämna allt och följa mig kan kosta dig ditt liv …” så lyder en del av texten i en sång som Frank Ådahl sjöng på 80-talet. Du tycker kanske att det låter väl dramatiskt när det handlar om en flytt från Stenungsund på Västkusten till Trelleborg på Sydkusten … och kanske med all rätt! Jag lämnade ju inte allt, och jag förlorade inte mitt liv i den bemärkelsen att jag dog! Jag tog med mig mina favoritmöbler, en del annan ”nödvändig” inredning och en av mina fyra söner … Men, att följa Guds kallelse, när den innebar att dra upp mina rötter från den plats jag funnits på sedan jag var ett litet barn för att plantera om på ett helt nytt ställe, 33 mil ”hemifrån”, har bokstavligen känts som att det kostat mig mitt liv – det liv jag levde där, på just den platsen, med just de människorna, med just det arbetet och gemenskaperna med familj, vänner, församling och arbetskamrater – allt det för mig ”kända”!
Så hur vågar man då? Ja, kanske är det en kliché, svaret på den frågan … men här kommer det! För att Jesus lovade att vara med, för att Han lovade att stå på min sida!
Det har redan gått över ett år på min nya plats, i mitt nya ”hemma”. Och Guds omsorg om mig är så påtaglig. Saker som jag oroat mig för, blev inte alls så jobbiga som jag tänkte. Ett exempel är den yngste sonens vardag. Han som också tvingades lämna allt för att jag sa JA, när kallelsen kom. Han har hittat nya vänner, stortrivs i skolan och funnit en plats i nya sammanhang – som jag oroat mig! Ett annat är att vi bor så bra, med närhet till det mesta, och har fått världens bästa grannar. Och såklart, att jag också har hittat nya vänner, och stortrivs på mitt nya jobb – ett arbete som ger mig nya utmaningar så gott som hela tiden i det att jag faktiskt får göra saker som jag aldrig tidigare gjort, som att predika till exempel! Jag kanske får det att låta som om det varit ”lätt som en plätt” att plantera om, det har det verkligen inte varit. Det har stundom känts väldigt ensamt, ibland oerhört svårt – och jag har saknat de ”gamla” vännernas självklarhet många gånger! Då har telefonsamtalen kommit, eller hälsningarna via SMS: -Hej, hur har du det? Jag tänkte just på dig …
”… men jag ger dig mycket mera.” så fortsätter han sjunga, Frank Ådahl. Jag har kvar alla mina vänner, min familj, mina sammanhang där uppe på Västkusten, och jag håller på att bygga nya vänskapsrelationer, finns i nya sammanhang, upptäcker nya sätt att använda mina gåvor och förmågor på här på Sydkusten. Han håller på att dubbla allt, min Jesus, i sin stora omsorg om mig!
Maria Rydbom,
Församlingsföreståndare och Diakon