Jesus kärlek är långt mycket större än Annelis…

En av texterna  på 1:a Advent (Rom 13:11-14) handlar om vad vi människor INTE ska hålla på med om vi vill leva ”värdigt” dagen. Och jag reflekterar lite kring ordet INTE … och kring de studier som sagt att hjärnan dåligt registrerar just det ordet …

När jag var i lågstadieåldern hade jag förmånen att få vara dagbarn i den familj där min allra bästa vän Anneli fanns. Där fanns också hennes pappa Kalle, som troligtvis inte haft chansen att ta del av dessa studier ännu. Så när världens snällaste dagpappa Kalle bestämt sa åt oss att vi absolut INTE, på några som helst villkor fick gå till bäcken och leka … ja, då anar Du kanske hur den uppmaningen hördes i våra öron. Plötsligt så var bäcken den enda tänkbara lekplatsen … för visst sa han -Gå till bäcken och lek … Visst?

Det är märkligt hur det genom tiderna har varit så lockande med alla dessa inte´n, vad är det med dessa INTE som är så lockande? För grejen är ju att min dagpappa Kalle, han visste vad han talade om! Bäcken var farlig för ett litet barn! Jag trillade i … den var inte djupare just då än att jag kunde ta mig upp, med en liten hjälpande hand från min bästa vän. Jag blev blöt och jag blev kall och så väldigt rädd för dagpappa Kalles vrede! Men som ett bevis på min och Annelis djupa vänskap så ”ramlade” Anneli också ner i bäcken … så att jag skulle slippa stå där själv och skämmas! Det är kärlek det! Hon liksom tog straffet för och med mig!

Hur kan vi, du och jag leva värdigt dagen då? Jag tänker att det handlar om Vilja och Mod och Tillsammans. Viljan att vara så sanna och så ärliga som det i vår mänsklighet är möjligt, att ha modet att sträcka ut handen mot fredliga lösningar, i det lilla och i det stora, modet att alltid stå på de utsattas sida. Jag tror det handlar om vilja och mod att lyssna in och leva ut Guds ord, och att be om och att våga gå ledd av Guds Ande, som alltid har kärleken som utgångspunkt.

Och så vet ju både du och jag, hur svårt det kan vara … att klara av det på egen hand. Och då tänker jag att det är Guds finurliga sätt att visa oss att vi behöver varandra! Du och Jag! Att vi behöver finnas i en varm, hjälpande, stöttande, uppmuntrande, god, förlåtande och kärleksfull gemenskap, där vi kan upptäcka vägen, livets väg tillsammans. Tillsammans med varandra och med levande Gud. Tillsammans kan och får vi bära Jesus, såsom åsnan gjorde, men nu i våra hjärtan och i våra åtaganden!

Följ med mig tillbaka till den där bäcken, den som vi absolut INTE fick leka vid, och definitivt inte i … och till Annelis kärleksgåva till mig … när hon var villig att ”ramla” i för att jag inte skulle stå där själv med skammen …

Jesus kärlek är långt mycket större än Annelis … Han tog på sig skulden alldeles själv, och Du och Jag behöver bara ta emot! Det, det är NÅD, det!

Så är det advent, och temat är ”Ett Nådens År”. Och Nådens början kommer återigen ridande på en åsna till dig och mig. ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *